En dag ska vi alla dö, men idag väljer jag att leva.

Tänk vad känslorna varierar från dag till dag.

Jag förstår inte själv hur galet förvirrad min hjärna är. Ena dagen mår jag bra och känner mig fantastisk. Dagen efter känner jag mig värdelös och till besvär, helt utan anledning, eller så räcker det med att en person tittar på mig på fel sätt så börjar tankarna snurra…

Hela livet har den här osäkerheten gnagt i mig. Mitt bekräftelsebehov är och har alltid varit högt, men samtidigt förhindrat av min rädsla att bli ”för mycket”. Jag behöver och kräver med andra ord mycket, samtidigt som jag inte klarar av att ha en massa omkring mig utan att må dåligt. Galet. Jag lyckas inte hitta någon balans däremellan…

KBT-träffarna har väl hjälpt mig till viss del, men jag är långt ifrån hjälpt så pass att jag klarar av att hantera mina känslomässiga berg- och-dalbanor helt.

Men trots rädsla och oro så försöker jag genomföra det mesta som jag utsätts för. Jag exponerar mig varje dag bara genom att gå hemifrån.

Som igår. Två timmar tillsammans med främlingar. Snacka om att trigga ångesten… Men jag tog mig igenom hela skoldiscot utan några större pinsamheter. Dock så var huvudet helt slut av allt ljud, ljus och alla intryck. 😴 Skönt att man fick sovmorgon idag! 🙏